När du blev arg skrämde du mig, jag har aldrig sätt
dig så arg och ledsen förut.
Jag vaknade utav att du satt upp i sängen och skrek.
Du drog ut mot köket och tände lampan och sa:
"Hur fan kan du göra så här mot mig!?" med gråten i halsen.
Jag började redan då skämmas så enormt och ångrat det jag gjort
jag insåg även det stora felet jag hade gjort.
Jag menade inte att såra dig på detta viset.
Du försvann ifrån mig på 10 minuter.. mitt i natten.
Låg vaken minst 3 timmar efter du hade gått din väg.
Jag grät, och grät och grät.
Ringde runt och störde folk mitt i natten.
Jag tog en insömningstablett runt 03:30, vaknade dagen
efter vid 08:45 och hade världens huvudvärk och magont.
Jag kunde inte gråta mer.. jag ville inte gråta mer.
Jag ville bara att du skulle dyka upp samma tillfälle och att vi skulle
reda ut alltsammans, men det hände aldrig..
Jag önskar att allt var som förut, jag skulle vilja kyssa dig godnatt..
men dina kyssar kommer jag aldrig mer att få uppleva.
Du har stora tankar med hat om mig, men det kan jag förstå.
Jag fattar inte vad som flög i mig, jag tror att det hela handlade om
osäkerhet och att vi har umgåtts för mycket, jag har bott hos dig i 19 veckor.
Vi hade bara varit tillsammans 7 månader när jag började bo hos dig.
Det är inte tillräckligt läge för att till att kunna umgås varje dag in och dag ut.
Det hade varit en helt annan sak om vi hade varit tillsammans i ett par år
och bodde tillsammans med vår familj, hade gått till jobbet varje morgon
och så hade du kommit hem efter jobbet till middagen som din fru (jag) har lagat.
Jag tror att det bästa är att vi är ifrån varandra ett tag tills du verkligen
vet hur du känner och hur du vill göra med oss.
Men jag vill att du ska veta att jag älskar dig.. och kommer alltid att göra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar